Konstsmed Silas Engström

Hantverkare, konsthantverkare eller konstnär?

Utanför Alunda, i en garagebyggnad med en anspråkslös grusad parkering utanför, ligger en smedja. Väsandet från ässjan ligger som en matta i bakgrunden, och dunket från den mekaniska hammaren känns i fötterna när den slår taktfast. Konstsmeden Silas Orm Engström går mellan dem och smider ett skomakarverktyg, åt mig. Det är fascinerande att se på hantverket. Det skriker i fingrarna att prova på själv, men som hantverkare vet jag att det som ser lätt ut, ofta kräver åratals eller decenniers erfarenhet. Istället ser jag på med fascination, och insisterar på att han stämplar verktyget med sin logga innan han lämnar över det. Jag har nu ett smitt läststäd från Silas Orm Art Studio.

För några år sedan behövde Uppsala Stifts Biskop en ny biskopskräkla. En symbolisk herdestav tillhörande ämbetet. Frågan gick till konstsmed Silas Engström, som gladeligen åtog sig uppdraget. Och däri fanns en uppgift som passar Silas stora passion och största styrka. Att uttyda kundens önskan och känslor, i järnets fysiska uttryck. Den tydliga symbolismen och den starka historien kopplad till kräklan, ökade uppdragets tyngd. Ett och ett halvt år senare var kräklan redo för leverans.

Men tillbaka till slutet på 1900-talet.

På medeltidsveckan i Visby hade Silas sett en smed arbeta och fascinerades av hantverket. Det han sett låg i bakgrunden och marinerade, när en duktig handläggare på arbetsförmedlingen ordnade med en lärlingstjänst hos smeden Patrik Fälldin i Rotebro 1996. Han var kniv och svärdsmed, och efter två år när Silas just lärt sig göra damaskusstål, och ansåg sig vara världsbäst, besökte han en utställning där bl.a. svärdssmedsmästaren Peter Johnsson visade upp sitt hantverk. Där och då, kom en stark insikt. Peters jobb var omätligt mycket bättre, och insikten att Silas själv hade enormt mycket mer att lära, kom att prägla hela hans fortsatta karriär. Om man tror att man är fullärd kan man inte lära sig något nytt, och man kommer per definition stanna av i utvecklingen.

Med den insikten gick han tillbaka till utbildningen med en helt annan syn på noggrannhet och precision. När utbildningen var över fick han kontakt med Peter Johnsson, Per Alnéus och Jon Olofsson som jobbade tillsammans i samma smedja. Han spenderade tid där och arbetade med dessa tre supertalanger, från och till.

2001 ansökte han till och kom in på högskolan för design och konsthantverk. Under den utbildningen skedde ytterligare en radikal förändring. Från att ha en klar målbild om att bli svärdssmed, skiftades den till önskan om att bli konstnär. Men med en stark dragning bort från flum, och mot pragmatism. 2005 tog han examen, gifte sig, flyttade runt och hade lite ströjobb här och där. Till slut hamnade han och hustrun i Alunda och fick en dotter. 2009 när hon var ett år, var det dags att starta eget företag. Det första uppdraget var ett stort konstverk som skulle stå i trädgården hos en greve. Statyn ställdes ut på Allt Ljus på Uppsala 2012. Efter det projektet fick han i uppdrag att göra en ny damm i biotopia. Det projektet tog tre år.

I bakgrunden har dock kärleken till eggverktyg legat kvar hela tiden, och knivsmide är fortfarande en stor del av hans liv.

Hur ser själva företaget ut idag då?

-Jag har så många namn att jag knappt vet själv. Företaget heter Silas Orm Art Studio AB. Orm efter mitt mellannamn. Sen har jag instagramkontot som heter Silas the bladesmith, och en webshop som heter Knives by Silas. Jag vill gärna differensiera knivarna från konstsmidet. Knivsmidet står nog för runt 30% av omsättningen och 70% för stora uppdrag. Då rör det sig om både konstuppdrag och räcken och grindar åt privatpersoner. Jag håller även regelbundna kurser i knivsmide.

Då måste ju knivar vara en mycket passande komplettering till konstsmidet? En kniv är ju inte enbart ett verktyg i kökets eller dödens tjänst.

-Ja, man kan uttrycka sig massor i både damaskusstålet, själva formen och handtaget. Jag har till exempel gjort ett eget stenmaterial till handtag av epoxy, svart järnoxid, svart grus och buteljglas. Där finns det mängder av spännande uttrycksmöjligheter.

Hur abstrakt är din konst?

-Den är abstrakt, men inte helt abstrakt. Jag är inte duktig på att arbeta föreställande, men det ska vara tydligt ändå var konceptet, eller ämnet går ut på. Du behöver inte kunna bakgrundshistorien för konstverket. Du behöver inte förstå, du behöver bara uppfatta att det finns en plan bakom verket. Jag vill bara att mina verk ska vara intressanta att titta på. Det ska vara uppenbart att det finns en grundtanke. Ett återkommande tema för mig är järnets dualitet. Att göra det tunga lätt.

-Ett annat återkommande tema i min konst är att bryta tabun. Att bryta mot etablerade regler. Till exempel att göra en vacker samekniv, men med alla horndetaljer i plexiglas. Man kan testa att ta det förkastade, skräpet, och göra något vackert av det. Att testa nya grepp och experimentera. Det finns en upptäckt av lust, och en nyhet i min konst.

Var står du idag? Vad kan du bli bättre på?

-Allt. Ju bättre man blir desto mer vet man att man har massor mer att lära.

OK. Vad VILL du bli bättre på då?

-Jag skulle vilja bli bättre på yxor?

Hur blir man bättre på yxor?

Yxor är mer hantverk än konsthantverk. Och yxor, precis som knivar, har ett kärnuppdrag. En funktion, som alltid står i centrum. Således bättre balans, skärpa, styrka. När det gäller knivar har jag gärna samarbete med kockar. En kniv eller yxa utan funktion är ingen kniv eller yxa. Verktygets kärnuppdrag måste förstås, och vara prioriterat. Sedan en utveckling av arbetsprocessen, så man blir snabbare utan förlust av kvalitén. Exempelvis har en yxa en kärna av hårt stål, för styrka och skärpa, och mjukt stål på sidorna för tyngd och stabilitet. Det mjuka stålet är billigare och lättare att bearbeta.

Hur blir man då bättre på det?

-Gör fler yxor. Eftersom jag själv inte arbetar med yxa, måste jag få input från kunderna, och erfarenhet i tillverkningsprocessen.

-Jag skulle även väldigt gärna bli bättre på svärd. Jag har i princip en komplett maskinpark för att kunna göra svärd. Och jag är god vän med en av världens bästa svärdssmeder, Peter Johnsson. Där kan man lära sig mängder.

Vilken är din största styrka som konsthantverkare och konstnär?

-Jag skulle vilja säga att det är att utgå från någons tankar, önskningar, drömmar och visioner, och konkretisera och gestalta det som ett konstverk. Det var det roligaste med biskopskräklan. Jag hade långa samtal med biskopen, om vad som var betydelsefullt för henne. Jag ville förstå henne för att kunna konkretisera hennes visioner i kräklan.

Uppgiften var att tillverka en ny kräkla åt hennes ämbete. Direkt kände jag att Peter Johnsson är den optimala samarbetspartnern. Han har gjort några av världens vackraste svärd och är utomordentligt duktig på historia och att göra historiska efterforskningar. Därför kontaktade jag honom och tog in honom i projektet som lika partner.

-Vi var med på alla möten ihop och planlagde och projekterade ihop. Sen delade vi upp arbetet lite. Vi har ju våra egna specialiteter. Peter är jätteduktig på att gjuta i silver och förgylla, och jag gillar mer att jobba i materialet. Jag tog fram en mängd modeller på själva biskopskroken och testade bl.a. att göra kroken i damaskusstål. Den idén övergav vi tillslut.

Peter kan massor av kräklans historiska betydelse, och gjorde efterforskningar, och biskopen själv hade en god förståelse för kräklans symbolik och historia. Men jag var mer intresserad av hennes känslor. Vad är en kräkla för henne? Vad ska den symbolisera? Hur ska det kännas att hålla i den? Vad vill hon tänka när hon håller i den? Men det är ju just det som jag tycker är roligast, och det som är min styrka.

-Det svåraste var att budgetera projektet, eftersom det inte bara var att snabbt och enkelt smida en stav. Researchen tog enorm tid och var omöjlig att budgetera i förväg. Vi fick helt enkelt diskutera oss fram till en bedömning av vad det kunde landa på. Nästa problem var att kyrkan hade en önskad deadline som vi inte kunde klara, med den kvalitén vi båda ville leverera, så den fick skjutas upp.

Efter över ett år av arbete, kunde kräklan till slut levereras till biskop Karin Johannesson, på högmässan i Uppsala domkyrka den 17 december 2023. Den är smidd i järn och inspirerad av medeltida svärdstekniker. Designen är tänkt att vara gedigen och funktionell som en resekräkla. Biskop Karin Johannesson har beskrivit kräklan som en herdestav som ska symbolisera kyrkans uppdrag att samla sin hjord. Den ska fungera som ett försvar mot "onda tankar", men också som ett verktyg för att lyfta upp den som snubblat längs vägen.

/Skomakarmästare Marcus Davidson

2026 tilldelades Silas Engström priset "Årets hantverksmästare i Uppsala län" av Målarmästare C.E. Lindgrens Stiftelse, med motiveringen:

"Silas Engström är en mästerlig representant för smideshantverket. Han arbetar utifrån en djup förståelse för dess traditioner, samtidigt som han ständigt flyttar gränserna för det möjliga och vedertagna. Han är en inspiratör och kunskapsbärare som också bidrar till hantverkets bredare acceptans och överlevnad genom sin verksamhet som lärare.

Det är stiftelsens stora glädje att tilldela Silas detta pris på 50.000 kronor."

Länkar: 

https://www.silasmetallkonst.se/

https://knivesbysilas.com/

https://silasthebladesmith.com/

https://www.instagram.com/silas_the_bladesmith/